Läs- och skrivundervisning bygger på det talade språkets grund, evidensbaserad läs- och skrivinlärning och tidiga insatser. Här finns stöd för att planera, följa upp och för elever med dyslexi komplettera undervisningen med assisterande lärverktyg.
Det talade språket är grunden för läsning och skrivning. Att utveckla ett muntligt språk är något som sker naturligt genom samspel med andra. Att lära sig läsa och skriva är däremot inte en medfödd förmåga, utan något som behöver undervisas och tränas. Språk, läsning och skrivande har ett nära samband och påverkar varandra. Det betyder att arbetet med språk inte är något som ligger vid sidan av läs- och skrivundervisningen, utan är en del av den.
Elevernas muntliga språkliga förmåga ligger till grund för att de ska kunna förstå och använda skriftspråket. Flera viktiga delar utvecklas först i det talade språket och fungerar sedan som en bro till läsning och skrivande:
Den läsförberedande läs- och skrivundervisningen handlar om att arbeta med förmågor som förbereder eleven för att knäcka läskoden. Att arbeta med fonologisk medvetenhet redan i förskolan ger en bra grund för den kommande läs- och skrivinlärningen.
Exempel på läs- och skrivförberedande förmågor:
Genom att arbeta med dessa förmågor får elever en god grund inför den fortsatta läs- och skrivutvecklingen och ger förutsättningar för tidig upptäckt av läs- och skrivsvårigheter och dyslexi.
Förmågorna läsning och skrivande är tätt sammanlänkade och bygger på kopplingen mellan språkljud och bokstav, även kallat ”fonem-grafem”. När man lär sig att läsa omvandlar man bokstavstecken till språkljud, och när man skriver delar man upp orden i de olika språkljuden.
Elever med dyslexi har ofta svårigheter att koppla ihop språkljud med bokstavstecken och att automatisera denna process, trots att eleven har fått tillgång till evidensbaserad undervisning.
För att elever ska utveckla sin läs- och skrivförmåga behöver de både träna grundläggande färdigheter och utveckla mer avancerade förmågor. Undervisningen behöver därför innehålla både träning i att avkoda ord och arbete med att utveckla språkförståelsen.
Avkodning bygger på flera delfärdigheter som bokstavskunskap, fonemisk medvetenhet, alfabetisk och automatiserad avkodning.
Transkriptionsförmåga omfattar stavning, handskrift, tangentbord och diktering.
Eleverna tränar på grundläggande färdigheter för läsning och skrivande genom att:
Språkförståelse omfattar bakgrundskunskap, ordförråd, hörförståelse, grammatisk kunskap, förståelse av upplästa texter, förmåga att använda språket för att resonera, göra inferenser, kunskap om textstruktur och genre samt språkligt minne.
Textgenerering handlar om att kunna formulera en idé för sin text samt välja ord och använda ett utvecklat ordförråd. Det omfattar också kunskap om grammatiska strukturer, att kunna bilda ord, använda korrekt ordföljd och bygga meningar, skapa en tydlig textstruktur samt anpassa sitt skrivande till den genre som skrivuppgiften gäller.
Eleverna utvecklar att:
Läsning bygger både på grundläggande färdigheter som avkodning och högre kognitiva förmågor som språkförståelse.
Skrivning bygger både på grundläggande färdigheter som transkription och högre kognitiva förmågor som textgenerering.
Forskning visar att strukturerad ljudningsmetod är den insats som har tydligast effekt på elevers avkodning. Med god läs- och skrivträning enligt strukturerad ljudningsmetod kan elever med dyslexi träna upp läs- och skrivförmågan, men man kan inte träna bort funktionsnedsättningen dyslexi.
Läsning och skrivande är nära sammanlänkade processer som bygger på samma grund. Vid läsning används fonemsyntes, där bokstäver kopplas ihop till språkljud och ord, medan skrivande bygger på fonemsegmentering, där ord delas upp i fonem som sedan kopplas till grafem. Det innebär att elever både behöver träna på att omvandla tecken till språkljud och språkljud till tecken. I den strukturerade ljudningsmetoden kombineras läs- och skrivaktiviteter i undervisningen, med gemensam progression och utgångspunkt i samma bokstäver.
Strukturerad ljudningsmetod innebär att undervisningen är tydlig, stegvis och fokuserar på ett moment i taget. Stor vikt läggs vid att träna bokstavskännedom och den fonemiska medvetenheten, det vill säga förmågan att uppfatta och hantera språkljud. Eleverna får lära sig en bokstav i taget tillsammans med dess ljud.
Arbetet startar med de vanligaste vokalerna (a, o, i, e) och konsonanterna (m, r, s, l). Dessa bokstäver har ljud som går att hålla ut, vilket betyder att ljudet kan uttalas tydligt under en längre stund utan att förändras, till exempel "mmmm" eller "ssss". Det gör det lättare för eleverna att höra ljuden och att sätta ihop dem till ord.
När eleverna behärskar två eller tre sådana bokstäver kan de börja öva på att ljuda samman korta ord, till exempel "is" eller "ros". På så sätt tränas avkodning stegvis, med stöd i både bokstavskunskap och ljudning.
I den fortsatta undervisningen behöver lärare guida eleverna vidare i avkodningen. Det kan till exempel innebära att arbeta med fler bokstäver i nya kombinationer (sol, ram, sil), träna på konsonantförbindelser som "st", "br" och "kl" (stor, bra, kloss), samt uppmärksamma stavningsmönster som att ord som hund och hand ofta slutar med "-nd". Eleverna behöver också möta och öva på vanligt förekommande oregelbundet stavade ord, som "och", "det" och "mig", som inte går att ljuda fram på samma sätt.
När den alfabetiska avkodningen blir mer automatiserad behöver undervisningen ge eleverna möjlighet att utveckla en mer effektiv och flytande läsning. Det innebär att eleverna i ökande grad känner igen hela ord och orddelar, till exempel vanliga stavningsmönster som "-ing", "-tion" och "-het", samt morfem som ändelser och prefix. Genom att arbeta med hur ord är uppbyggda, och uppmärksamma likheter mellan ord som "spel", "spela" och "spelare", eller "läs", "läser" och "läsning", stärks elevernas ortografiska och morfemiska läsning. Detta bidrar till att läsningen blir snabbare, säkrare och frigör utrymme för förståelse av textens innehåll.
Läsning och skrivning är två sidor av samma process som stärker varandra – därför undervisas de parallellt.
I dessa filmer ges exempel på hur undervisningen kan utformas för att utveckla fonologisk medvetenhet och avkodningsförmåga.
Redan i förskolan behöver barnen möta skriftspråket och utveckla sitt ordförråd genom att till exempel lyssna på sagor. Att utveckla ett rikt ordförråd främjar elevens språk-, läs- och skrivutveckling. Många ord och begrepp som finns i skrivna texter förekommer aldrig i talspråk. Orden är ett verktyg för inlärning och för att kunna kommunicera sina tankar och idéer.
Högläsning, där eleverna lyssnar när läraren läser, är särskilt viktig i de yngre åldrarna för att utveckla ordförråd, språkförståelse och kunskap om hur texter är uppbyggda. När läraren läser högt får elever ta del av ord och uttryck som de ännu inte kan läsa själva, vilket stärker både förståelse och språklig säkerhet.
Talet har en nära koppling till skrivandet. Därför behöver undervisningen ge utrymme för aktiviteter där elever får lyssna, samtala och själva uttrycka sig. Det kan till exempel vara att lyssna på och återberätta sagor med tydlig struktur, beskriva bilder och föremål eller samtala om innehåll tillsammans.
För elever med långsam progression i avkodningsfärdigheter och för elever med dyslexi är det extra betydelsefullt att kunna ta till sig text genom att lyssna. Det gör det möjligt att ta del av innehåll och utveckla sitt ordförråd och sin förståelse utan att begränsas av svårigheter med avkodning. På så sätt kan eleverna följa med i undervisningen och fortsätta utvecklas språkligt i samma takt som sina klasskamrater.
Elever som riskerar läs- och skrivsvårigheter behöver uppmärksammas tidigt, redan i den läsförberedande undervisningen. För att kunna planera, analysera och följa upp undervisningen behöver man bedöma elevernas läs- och skrivutveckling med hjälp av standardiserade och normerade screeningtester. Denna screening bör göras systematisk och återkommande med alla elever. Det ger underlag för insatser på individ- och gruppnivå. Screeningen är ett stöd för läraren för att organisera sin undervisning och uppmärksamma elever som riskerar att få läs- och skrivsvårigheter.
Mer om standardiserade och normerade tester finns på vår sida om pedagogisk utredning av läs- och skrivsvårigheter. Som underlag för analys och planering kan man även ta stöd av modellerna för läsförståelse och textproduktion; The Simple View of Reading och The Simple View of Writing.
Dyslexi kännetecknas av kvarstående svårigheter med ordavkodning och eller stavning trots att eleven har fått tillgång till evidensbaserad undervisning. För att elever med dyslexi ska kunna utvecklas i samma takt som sina klasskamrater är det viktigt att de får använda assisterande lärverktyg för att ta till sig och producera texter.
Exempel på assisterande lärverktyg:
Publicerat 2026-06-26