Digital delaktighet - Intervju med Stefan Johansson

Vad är viktigt att jag som lärare tänker på utifrån kognitiv tillgänglighet när jag väljer en programvara eller app till en elev med intellektuell funktionsnedsättning? Är det något som du tycker är särskilt viktigt?

Flera saker är viktiga. Den kanske viktigaste är att elever är olika och behöver olika saker. Därför är flexibilitet och anpassningsbarhet viktiga egenskaper. En sak som jag tycker är viktig är att eleven helst ska kunna fortsätta använda det den använder i skolan även när den har slutat skolan. Det är ingen som tar ansvar för att lära en ung vuxen person med IF nya programvaror och appar efter skolan. 

Därför tycker jag att man ska leta efter lösningar som det går att fortsätta använda efter skolan. Då kan till exempel Zoom vara bättre än Teams eftersom det ofta är så att när man blir av med skolans e-postadresser och skolans konto så har man inte längre tillgång till Teams. Jag tar det som exempel men det gäller egentligen alla möjliga applikationer. Då bör man börja med att ifrågasätta om det verkligen är ett program eller app som ska väljas. 

Om lösningen finns direkt på webben utan installation av programvara och app så kan det vara en bättre och mer långsiktig lösning. Efter skolan kanske jag inte längre får tillgång till program och appar som jag använt i skolan. Eller så måste jag betala, vilket jag kanske inte har råd med. Data som jag har byggt upp i skolan går förlorad när jag slutar skolan. 

Ett sådant område jobbar vi med just nu. Det handlar om att man under tiden i skolan ska kunna göra sin egen budget och simulera olika alternativ. Men en sådan applikation blir ju kanske mer livsviktig när man lämnat skolan, när studiebidraget slutar komma och man ska klara sig själv… Då kan det vara bra att ha förberett sig i skolan och fortsätta jobba med sin budget även när skolan är slut.

I övrigt tycker jag det är viktigt att programvaror och appar väljs ut i samarbete med eleverna. Om det finns flera alternativ att välja på så är det lärorikt att testa. Vilken är enklast, vilken kräver minst hjälp av andra, kan man enkelt få hjälp, vad händer om man kör fast – går det lätt att starta om… det är frågor man kan undersöka tillsammans. 

Det blir också en träning i att kritiskt granska designen av digitala lösningar. Sådan design är förvånansvärt ofta dålig. Det kan vara bra att träna eleverna i att se att det är inte de som är dåliga – det är dålig design som gör livet svårt. Att bli förbannad på en dålig design är bra. Att lära sig att uttrycka sådan kritik är viktigt. Vi är omgivna av dålig design men vänder det lätt in mot oss själva i form av dåligt självförtroende.

Sedan är det naturligtvis viktigt vad programvaran eller appen ska göra. Det kan ju vara något väldigt avgränsat eller något bredare. Jag brukar be elever i den anpassade grundskolan att räkna hur många appar de har i sina telefoner. Det brukar vara många. Men många av dessa använder de inte. Det kan bero på att man behöver hjälp att komma igång, att man inte behöver appen eller att den är för svår. 

Ett problem när man växlar mellan flera olika appar och programvaror är att alla har sin egen logik. Det är svårt att komma ihåg hur var och en fungerar och det kräver konstant inlärning snarare än att man kan förlita sig på igenkänning. Så om det är möjligt att välja lösningar som konceptuellt liknar varandra så minskar detta problem. Det kan röra sig om grundläggande mönster för interaktion, navigation, att söka information etc. Något som många tycker försvårar är olika lösenord.

Du har forskat mycket om delaktighet i ett digitalt samhälle. Hur kan jag som lärare i anpassad grundskola arbeta för att rusta elever med intellektuell funktionsnedsättning att bli mer digitalt delaktiga?

Använd digitala lösningar som en naturlig del i undervisningen. Väv in användningen så att det blir en naturlig del av lärandet. Se till att eleverna kan grunderna i att navigera, söka information, hantera lösenord etc. Sedan tycker jag att man mer specifikt bör ta upp vilka digitala funktioner man kommer att behöva utanför skolan. E-legitimation, bank, 1177, Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och andra centrala men också hur det går till att e-handla och liknande. 

Sedan behöver man diskutera mycket om vad som är okej på nätet, hur man undviker att utsätta sig själv eller andra för risker, hur man värderar vad som är sant eller falskt, vad man ska göra om man själv eller någon annan blir utsatt. 

En väldigt praktisk sak är att säkerställa att alla elever har en e-postadress som inte är skolans e-postadress när de slutar skolan. Nästan alla lite mer avancerade funktioner på nätet kräver att du har en e-postadress. Inte minst när du ska börja använda något eller när du ska byta lösenord eller be om hjälp och support. Att ha en e-postadress och kunna hantera ett e-postprogram är en grundläggande kunskap som jag tror att vi ofta missar. Detta behöver vara löst innan eleverna lämnar skolan.

Vilka är de största utmaningarna när det gäller digital delaktighet för personer med intellektuell funktionsnedsättning? Vilka insatser ser du skulle behöva göras för att öka den digitala delaktigheten i samhället för målgruppen.

Dels skulle den anpassade grundskolan behöva arbeta mer målmedvetet med denna fråga. Eleverna behöver vara rustade för det digitala samhället när de lämnar skolan. Skolan är liksom vår bästa chans. Det finns mycket lite av fortbildningsmöjligheter efter skolan, särskilt för elever med måttlig eller grav IF. Det finns heller ingen självklar instans som tar över ansvaret efter skolan.

Många av oss får vår löpande dos av digital kompetensutveckling via våra arbetsplatser och att vi finns i en arbetsgemenskap. Det är där vi liksom kan ”hänga med i utvecklingen” utan att vi egentligen tänker så mycket på det. Det är också via arbetet vi kan få support. Det finns ofta både en formell support via en särskild funktion på arbetet och så sker hela tiden en informell support där personer tipsar och hjälper varandra. De där mekanismerna är mycket svagare för personer med IF, som ju inte så ofta hamnar på den reguljära arbetsmarknaden. Vi borde bygga upp starka och livslånga sådana supportstrukturer även för den som exempelvis sysselsätts via daglig verksamhet eller jobbar på Samhall.

Det borde också finnas en tydliga ”överlämning” från skolan till någon ansvarig instans, kanske habiliteringen. Idag verkar det som att när eleverna går ut från den anpassade grundskolan tappar den digitala utrustning de haft, de programvaror, appar och system de använt och den support de haft. Detta ersätt av… ingenting. Eller av att man i en specifik verksamhet ändå försöker göra något och då finns det ju alltid exempel där det fungerar bra. 

Men här saknas en övergripande tanke om vilket stöd personer med IF ska ha när skolan tar slut för att kunna vara digitala medborgare i ett livslångt perspektiv. De behöver lika mycket av kontinuitet och påfyllnad som alla andra plus att de behöver kompenserande insatser på grund av sina specifika svårigheter.

Sedan skulle vi behöva se över försörjningsstöd och ersättningssystem. Personer med IF lever ofta hela livet med mycket små ekonomiska resurser. Det krävs en tillgång till utrustning, uppkoppling mot nätet och inköp av program etc. som aldrig tar slut. Det är ganska dyrt. Är skulle vi behöva ett system som ger personer med IF en säker tillgång på bra prylar, bra uppkoppling och tillgång till grundläggande digitala resurser. Det är ett ansvar för samhället.

En mer specifik utmaning är att det vi tidigare såg som separata hjälpmedel idag allt mer behöver integreras i de ordinarie miljöerna. I alla fält där man förväntas skriva in text behöver det till exempel finnas möjlighet att prata in text. En sådan funktion kan inte längre ligga i ett separat program. På samma sätt skulle man behöva kunna integrera möjligheten att få in symbolstöd överallt där man ska skriva eller läsa text. 

Tekniskt sett så är vi inne i en utveckling där detta blir mer och mer möjligt. Men här hänger affärsmodellerna inte med för vad som definieras som ett hjälpmedel och hur man kan ta betalt för sådana. Ett snarligt problem är att när man hitta ett hjälpmedel i form av en app eller inbyggd funktion i ett operativsystem så finns det ofta ingen leverantör som kan ta ansvar för utbildning och support. Dessa behov minskar inte bara för att tekniken blir billigare, är gratis eller ingår i operativsystemet. Det kan vara tvärtom. För att få ut max av de digitala lösningarna behövs mer av utbildning och löpande support.

Vi har läst att ni har gjort undersökningar där ni använt ögonrörelsekamera när personer använt webbsidor? Vad har ni fått för resultat?

Det genomgående är kanske att många läser sämre än vad personer i deras omgivning tror. Eller att läsningen kan fungera hyfsat men att det inte automatiskt betyder att begripligheten är hög. 

Vi har också lärt oss att den typografiska utformningen och sidornas design är extremt viktiga. De erfarenheterna finns samlade på www.begripligtext.se. Just nu håller vi på och undersöker tekniken att skriva lättläst. En central del i lättläst är de så kallade frasanpassade radfallen. Men ingen har egentligen definierat vad det är och olika skribenter använder tekniken olika. Vi låter personer med lässvårigheter läsa och använder eyetracker för att undersöka hur olika radbrytningar påverkar läsningen. Det vi kan se hittills är att ju längre en rad är desto sämre för den som har svårt att läsa. Men hur kort en rad ska vara behöver vi undersöka mer, liksom var man då ska bryta en rad till en ny.

Vi har också sett att personer med IF har svårt att förstå när en text tar mer plats än vad som ryms på skärmen. Det vill säga de kan ha svårt att förstå när man ska scrolla. Scrolla är svårare än att dela upp material som man når genom att trycka på ”nästa”.

När vi har undersökt nyhetsläsning med eyetracker har vi sett att om inte bild och text hänger ihop så är det bilden som tycks styra vad personer med IF tror att nyheten handlar om. Det har förvånat oss hur ofta bilden då tolkas som något som inte texten handlar om. För många redaktioner är det nog texten som är viktigast och sedan lägger man dit en bild. Men om då bilden inte stöder texten så riskerar värdet av texten att gå förlorad. Därför är bildvalet viktigt.