Det har skrivits mycket om adhd de senaste åren, både i tidningar, böcker och inom forskningen. Mycket av det som skrivs handlar om vilken roll som diagnosen spelar för eleverna i den skolsituation de befinner sig i. En del anser att diagnosen är av största vikt för att förstå barnen och kunna ge ”rätt” stöd, andra tycker inte att diagnosen alls hör hemma i skolan då den påverkar barnens identitet och självbild negativt. Oavsett vilket synsätt man har så riktas sällan intresset mot de egna upplevelserna som personer med adhd-diagnos har. I ännu lägre grad har de unga vuxna med adhd fått beskriva sina erfarenheter av skolan i efterhand och så som de själva upplevde den.  

Det här handlar forskningen om

Studien tar sin utgångspunkt i de röster som unga vuxna med adhd-diagnos berättar om sin skolgång, både de som redan hade diagnos i skolan och de som fick den senare i livet. De unga vuxna berättar om vad de upplevde som hinder för att kunna delta i undervisningen, men även faktorer som underlättade och gjorde dem mer delaktiga. De reflekterar också runt vilken betydelse som grundskolan haft för deras fortsatta liv.

Så här gjorde forskaren

Totalt deltog sex kvinnor och tre män i åldrarna 18–31 i studien. Forskaren följde personerna under i genomsnitt lite drygt två år och hade många möten och samtal med dem. Eftersom forskaren träffade deltagarna under så lång tid så växte det fram ett förtroende som gjorde att deltagarna vågade dela med sig av sina upplevelser. Deltagarna fick själva reflektera och berätta sina historier över tid. Forskaren spelade in samtalen och gjorde analyser för att på djupet skapa sig en förståelse för deltagarnas skolupplevelser. 

Det här kom forskaren fram till

De flesta av de unga vuxna hade positiva upplevelser från lågstadiet. De berättar om hur spännande det var att börja skolan och att de hade goda relationer till sina lärare. Även om en del berättar att de hade mycket energi, lite svårt att sitta stilla och att det var jobbigt att inte få röra på sig, så tyckte de inte att det påverkade skolupplevelsen negativt. Mellanstadiet däremot beskrivs av flera som en besvärlig tid. Deltagarna pratar om konflikter och bråk samt att de ofta blev missförstådda. Den nedåtgående spiralen fortsatte och kulminerade under högstadiet. Nästa alla deltagare beskriver högstadiet som den värsta tiden i skolan.

De beskriver att förväntningarna på dem själva i förhållande till skolan och till lärarna blev ett avgörande hinder. Flera beskriver att de helt enkelt inte fullt ut förstod vad som förväntades av dem när det gäller till exempel läxor, uppgifter eller ens varför de förväntades anpassa sitt beteende på ett särskilt sätt. En deltagare uppfattade att skolan bara verkade vara designad för att fungera för vissa elever, de som passade in i ramen.  När deltagarna ser tillbaka på sin skolgång beskriver flera av dem att det var en meningslös, bortkastad tid. Särskilt intressant här är att deltagarna genomgående beskriver upplevda hinder i relation till skolmiljön utan att koppla dessa till diagnosen.

För samtliga kvinnor i studien gav fritidsaktiviteter utanför skolan ett stöd som de inte fick genom skolan. De pratar om att de kändes sig sedda, fick en tillhörighet, vänskap och något som de kunde fokusera på när skolan inte fungerade. En stödjande faktor som nämns av några var föräldrarna och i vissa fall syskon. De berättar att de fick stöd och hjälp hemifrån med skolarbetet. Nästan alla fick extra hjälp från skolan i någon form, där deltagande i mindre studiegrupper var vanligast. Vissa hade hjälp av de mindre grupperna medan andra inte uppfattade att de tillförde något till deras skolgång. Deltagarna drar också slutsatsen att stödet sattes in för sent eftersom de vid det här laget hade tappat motivationen och inte var mottagliga för några stödinsatser.

Så kan du förstå och använda forskningen

Även om deltagarnas upplevelser delvis skiljer sig åt så finns det flera viktiga punkter som förenar dem: vändpunkten under mellanstadiet där det sakta börjar gå utför, försämrade lärarrelationer efter de först skolåren samt sämre mottaglighet för stödinsatser i högstadiet även om dessa intensifierades. Att även de som fick diagnosen senare i livet hade ungefär samma upplevelser som de som hade diagnos i skolan är viktigt att beakta då andra studier av elevers upplevelser överlag tenderar att utgå från ett medicinskt och, eller diagnostiskt perspektiv.

Studien bidrar med värdefull information och insikter som behöver finnas med i den polariserade debatten om skolbarn med adhd. Fler och större studier där elever, särskilt flickor, själva får beskriva sin skolsituation behövs för att bättre förstå och kunna stötta dessa elever. Vi behöver också förstå mer om betydelsen av sport och kulturella aktiviteter utanför skolan.

Mer information om artikeln:

Titel: Looking back on compulsory school: narratives of young adults with ADHD in Sweden

Tidskrift: Emotional and Behavioural Difficulties (2021), 26:2, s. 163–175

Författare: Shruti Taneja Johansson, Institutionen för pedagogik och specialpedagogik, Göteborgs universitet. För mer information kontakta Shruti Taneja Johansson: shruti.taneja.johansson@ped.gu.se

Länk till artikeln: https://doi.org/10.1080/13632752.2021.1930904