Tänk om ordning föds ur mening

Allt oftare blir jag engagerad i ärenden som rör elever som av olika orsaker inte är där vi vill ha dem på dagarna. I många fall handlar det om att skolan upplevs otillgänglig och därför så outhärdlig att vara i att den unge helt enkelt räddar sig själv, samtidigt som vuxna runt omkring erbjuder lösningar som träffar mer eller mindre rätt.

Det finns också en annan och ganska sällan omnämnd grupp frånvarande elever, nämligen de där som inte direkt vantrivs i skolan, men som heller inte ser meningen med att vara där och helt enkelt låter bli. "Vad ska jag med skolan till?" undrade en sådan senast häromdagen. De flesta av dem är i sina tonår och har föräldrar som har kämpat tills all kraft tog slut. En ungdom bär man ju inte så lätt till skolan, även om omgivningen skulle tycka att det var rimligt. Den unge gör det som känns mest rätt just då, medan de vuxna misslyckas i sitt ansvar till tonerna av samhällets rop om hårdare tag och tydliga konsekvenser. Det är extra lätt för den att kräva skärpning som inga skolbarn har, eller för den som har barn som gjorde eller just nu gör som de ska.

Vi får inte heller glömma alla de barn som med tur har hunnit bli tonåringar innan de förväntas ta hand om sina småsyskon och familjens åldrande generationer medan mamma och pappa jobbar tre skift. För dem är skolan i bästa fall knutpunkten och vad som ger förutsägbarhet och ett sammanhang utanför hemmet. I mindre lyckade fall är skolan det som väljs bort först, för det verkliga livet sker på en annan plats och skolan tillför då inget mervärde. Vissheten om att det inte är den akademiska vägen man kommer att vandra är underförstådd.

Jag hör att det är dags att slå näven i bordet för bättre ordning och reda i skolan. Jag hör att det är dags att återerövra kunskapsskolan, eftersom dagens unga faktiskt borde kunna mer om... ja, om sånt som vi har lärt oss, antar jag att man menar. Jag hör att vi måste kräva respekt.

Är det verkligen i grunden osunt att protestera mot eller vägra göra sådant man ser som meningslöst? Är det verkligen det? Är lydnad en tidsenlig målbild? Nej, naturligtvis kan inte allt vara roligt hela tiden och det är inte vad jag skriver om. Jag skriver om meningsfullhet.

Dagens skolelever kanske aldrig någonsin kommer att bry sig om vem Edith Södergran var. Åtminstone inte för att vi vill det, för dagens skolelever vet förmodligen mer än någon någonsin om vad de hellre vill, och gissa vad det är?! Jo det är sånt som håller den lättsövda tonårshjärnan vaken, och sånt finns överallt utanför skolan. Man kan spela spel, chatta med intressanta människor runt om i världen, ta grymma bilder, brinna sådär skönt för frågor man upplever som viktiga och strunta i nån skoldag här och där för att istället möta likasinnade.

Engagemang är ungdomens lunga, och det engagemanget finns i sådant som går att relatera till. Läroplanens centrala innehåll är hårt konkurrensutsatt numera. Det krävs en performanceartist för att få trettio par ögon att glittra över det ens för en stund, men det slipper de flesta av oss vuxna bry oss om, för det ansvaret är lärarnas. Dockar det sedan inte i tonåringarnas referensram och tänder sensorn för vare sig meningsfullhet eller nöje så förmedlas inget syre och skolans uppdrag har blivit ännu svårare än en gång.

Vad jag tror är alldeles nödvändigt för oss idag är att fundera över skolans nuvarande syfte och för vem vi formar den. Vad är viktigt för de nu uppväxande? Vad av det vi traditionellt värderar högt bär fortfarande sitt värde och vad är daterat? Har vi verkligen tänkt ordentligt och satt vår indignation och ambition i relation till allt som förändras omkring oss i ett tempo högre än någonsin tidigare i världshistorien?

Lek med tanken att de problem vi läser och gärna vill lagstifta om och anmäla bort egentligen är symptom på att vi har tappat bort våra elever och gått vilse i tiden. Tänk om vi skulle snegla över kanten på strukturerna, ifrågasätta vad det är vi gör och börja fråga oss varför. Tänk om ordning föds ur mening.

Vi förlorar en massa lärare längs vägen just nu, men vi förlorar tyvärr också många av våra unga. Är det så att de samtidigt finner sig själva? Vissa gör säkert det och blir framgångar i sina egna liv, som flickan jag träffade nyligen, som går i nian men inte har varit i skolan sedan tidig hösttermin i åk 7. Hon har fullt upp med sina ideella engagemang på dagarna och mår alldeles utmärkt så länge hon får leva sitt liv i fred. Andra gör det inte.

Framtiden är nu i varje nytt ögonblick. Vi vuxna har ett längre historiskt perspektiv som i rätt kontext kan bli meningsfullt för dem som är unga idag. De yngre å sin sida skulle säkert gärna visa oss nya vägar, om vilka vi sedan skulle kunna skriva vår tids poesi. Det vi alla längtar efter får sin början i ett riktigt viktigt möte.

"Vad ska jag med skolan till?" var en ärligt ställd fråga. Hur ska vi svara eleven?

Pia Rehns namnteckning

Pia Rehn Bergander, rådgivare

Publicerat tisdag 9 april 2019 Granskat onsdag 10 april 2019