Vår ungdoms fagraste vår

Niornas bal. Studentbalen. Snart är det dags igen! Visst är det härligt att eleverna får avsluta skolan tillsammans under riktigt festliga förhållanden. Tänk så fint det är att se dem klädda finare än nånsin, äta flott och dansa med varann i skinande blanka skor och nylagda frisyrer innan de skiljs åt inför nästa steg mot vuxenlivet.

Ja, verkligen. Balen blir säkert ett trevligt minne för många, men hur blir det för den som inte har råd med frisörbesök, nya kläder eller äger tillräckligt fina skor? För den som ingen har att gå dit med? Den som ingen vill sitta bredvid vid middagen och ännu mindre dansa med efteråt? Hur blir det för den som inte klarar att komma till ett ställe där ingenting är bekant, där alla låter samtidigt och där man inte vet vad som ska hända? Hur blir det för den man skrattar åt och för eleven ingen ser?

Min gissning är att just de inte går dit. De står utanför, en sista gång på just den skolan. Som en ofrivillig manifestation några kanske noterar och de flesta inte.

Jag undrar hur man i alla de skolor som traditionsenligt anordnar bal tänker in eleverna som inte har förutsättningar att automatiskt dela glädjen över den. Jag önskar att jag visste att varje skola har noggranna planer på en för alla tillgänglig avslutning. Kanske har de det.

Kanske besöker man platsen för balen i förväg med de elever som behöver det mest. Kanske tittar man på ingången, på hur borden kommer att stå, på var eleven kommer att sitta. Kanske pratar man också om vilka som kommer att sitta intill och om vad som serveras. Antagligen går man igenom programmet i förväg, så att alla vet i vilken ordning saker händer och när det är bäst att gå in, på toaletten och hem. Förmodligen finns det någon som är beredd att möta de elever som behöver bli mötta där det passar bäst för att det ska gå att nå ända fram. Förhoppningsvis har man också tänkt ut en lugn plats för vila ifrån allt en stund för den som blir trött av bal.

Kanske har varje arrangör också riktigt bra koll på vilka som saknar kompisar och en plan för hur även de åtminstone nästan ska bli sedda som en del av gruppen den här sista kvällen tillsammans. Kanske ser alla skolor det som en självklarhet att göra genomtänkta bordsplaceringar. Kanske har man extra många medvetet närvarande vuxna på plats, som en naturlig del av firandet.

Jag hoppas också att varje skola som anordnar skolbal – eller en avslutningsfest med flärd oavsett benämning – vet att det finns ganska många ungdomar som inte kan köpa kläder som liknar de andras. Hur gör man då? Har man en fond ur vilken man bidrar till hyrda kläder eller har man en stor balgarderob full av kläder i varierande storlekar för dem som glömmer, inte ids eller vill köpa – eller vad det nu var. Man kommer säkert ihåg att det kan vara jättesvårt att be om hjälp.

Kanske är det här bara onödiga funderingar från min sida. Kanske kommer alla vårens avgångselever att minnas sin avslutningsbal med glädje. Kanske behöver jag inte oroa mig alls.

Pia Rehns namnteckning

Pia Rehn Bergander, rådgivare

Publicerat fredag 10 maj 2019 Granskat måndag 13 maj 2019