Ur kriser föds också utveckling

Coronakris, pandemi, karantän och social distansering. Begrepp som plötsligt blivit vardag från att ha varit om inte okända så ganska avlägsna för de flesta av oss. Vi tvättar händerna och umgås bara med våra närmsta om de inte är över 70 förstås. Alla reagerar vi olika när rutiner bryts och flödet av sociala kontakter som vi sett som självklara istället handlar om möten via Skype och Teams. Grundskolorna påverkas av att både personal och elever ska stanna hemma vid minsta symptom och för elever på gymnasiet och Vux innebär det distansstudier på heltid sedan några veckor tillbaka.

Vi som arbetar på distans vet att man kan upptäcka nya eller kanske gömda och glömda sidor hos sig själv. Den kreativa som tar fram strykbrädan eller ställer pallen på bordet för att kunna stå och arbeta mer effektivt vid datorn, men också den tvivlande och stundvis omotiverade som funderar över om den där planeringen till augusti verkligen är aktuell nu när Tegnell pratar om Corona kurvor på tvåan.

Vad händer då hos eleverna när sorlet och skratten bland klasskompisar byts till hemmamiljö och skärmtid? När lärarens uppmuntrande klapp på axeln istället blir en kommentar i chattrutan? När invanda rutiner vänds upp och ned? Och när man kanske mitt i allt har en gnagande oro för en farmor eller morfar som är i riskgrupp och som man inte får träffa?

Vi hör om elever där teknikstrul och en rörig hemmiljö har inneburit några jobbiga veckor. "Vi har dålig uppkoppling hemma hos oss och jag har ingen som kan hjälpa mig" säger Sandra som går tredje året på samhällsprogrammet och som har ADHD och en lättare hörselnedsättning. "Jag behöver få fråga och repetera annars minns jag inte vad som sagts och det är väldigt ansträngande för mig att lyssna i digitala forum. Jag brukar alltid få extra förklaringar från läraren och jag har några kompisar som jag alltid frågar när jag är i skolan. Jag vet inte ens om jag kommer klara betygen nu. Det är kaos hemma också, båda mina småsyskon och min mamma har varit sjuka så de har också varit hemma. Dessutom har min mormor varit sjuk och hon är i riskgrupp. Jag är jättestressad, men min mentor lovade att jag skulle kunna komma till skolan vissa dagar nu, det känns jätteskönt".

Men vi hör också skolor berätta om att närvaron blivit bättre för en del elever. Elever som tidigare på terminen haft mycket frånvaro, är nu med på sociala plattformar och lyckas också lämna in sina uppgifter. "Jag har haft mycket frånvaro ändå sedan högstadiet" berättar Lucas som går andra året på teknikprogrammet. "Jag har svårt att ta mig iväg till skolan och blir trött bara av resvägen dit. Att exempelvis äta i matsalen går bara inte och jag har svårt för större sociala sammanhang. De kompisar jag har träffar jag ändå mest via nätet, så det är inte så stor skillnad för mig socialt. Nu kan jag äntligen koncentrera mig fullt ut på skolarbetet och min lärare har gett mig möjlighet att fördjupa mig i mitt specialområde som är virtuell design eftersom jag är klar med allt annat."

Social distans och Coronatider påverkar oss alla på olika sätt, men som med alla förändringsprocesser så sker det nya saker på vägen som vi kanske inte räknat med. Det här är också ett tillfälle att kartlägga och ta reda på vad som händer med undervisningen i det digitala mötet med eleverna? Samtala med eleverna eller gör enkät. Vad fungerade inte, varför? Men kanske framförallt vad fungerade bättre, för vilka och i så fall varför? Det är det här vi behöver ta med oss för att i framtiden kunna utveckla en mer flexibel och tillgänglig utbildning där den digitala miljön kan bli en lika självklar del som den fysiska skolmiljön. Det kan vara ytterligare en bit på väg mot likvärdighet och att möta elevers olika behov.

Helene Fägerblad, rådgivare

Publicerat onsdag 27 maj 2020