Denna gång är inte ryggsäcken tom

Nu är vi i det läge där ingen av oss ville vara igen, där gymnasieskolor och även en del grundskolor ger undervisning på distans. Samma läge som i våras, då det blev en snabb omställning till distansundervisning. Samma läge som i våras - eller är det?

I SPSM:s lunchseminarium ”Hur fungerar skolan för elever i behov av stöd under pandemin?” presenterade vi en sammanställning av olika utvärderingar av vårens distansundervisning. Den sammanställningen visade en splittrad lägesbild. Ju närmare undervisningssituationen utvärderingarna gjorts desto mörkare blev beskrivningen av undervisning på distans. Vi vet att elever i behov av stöd är en sårbar grupp och rektorer lyfter att det har varit svårt att upprätthålla stödet till dem. Men i utvärderingar beskriver skolhuvudmän att det har varit en relativt låg påverkan i att ge stöd till elever. För att se effekten av undervisning på distans behöver dessa olika nivåer i utvärderingarna vägas samman. Och elevernas beskrivningar av undervisning på distans måste väga tungt i analysen.

Det finns elever som beskriver olika positiva delar i undervisning på distans, det har varit lättare att fokusera och man har upplevt mindre stress. Det har också rapporterats att elever initialt har ökat sin närvaro. De positiva signalerna behöver vi självklart ta med och analysera vad är som har gett dessa effekter.

Men det finns också elever som beskriver att det stöd och anpassningar som de har rätt till har glömts bort, anpassningar som till exempel tillgång till inläst material eller förlängd skrivtid. Det finns också elever som beskriver att informations- och kommunikationskanalerna har varit för många. En del uppgifter delas via lärplattformar, andra via mail eller bifogat via chatt. Kommunikation med lärare har skett i olika typer av forum och det har varit svårt för elever att hålla reda på vilket forum, för vilken uppgift och med vilken lärare. Elever har också beskrivit att det varit svårt att få kontakt med lärare och att få stöd. En del elever har tagit upp att de behöver få komma till skolan för att överhuvudtaget klara av sin undervisning.

Eftersom elevernas upplevelse är ett kvitto på hur distansundervisningen fungerade i våras, är deras beskrivningar mycket betydelsefulla för hur man behöver lägga upp det nu. Det arbetet riskerar att falla på lärarnas redan nedtyngda axlar eftersom de arbetar närmast eleverna. Men om det här ska fungera behöver hela systemet och styrkedjan ta ansvar i varje led.

Hur ger skolhuvudmannen rätt förutsättningar och stöd i arbetet? Hur organiseras teknisk support och it-stöd så att lärplattformar och andra digitala verktyg fungerar för lärare och elever? Är det tydligt hur man bäst kan undervisa digitalt? Har skolorna tillräckligt med personal som i realtid kan stötta eleverna som stöter på problem eller kör fast i uppgifter när de sitter hemma? Vem kan stötta så att lärarna hinner följa upp hur eleverna når målen? Och vem undersöker hur eleverna mår?

Utvärderingar som gjorts bland skolhuvudmän bland skolledare och rapporter från lärare och elever behöver ses som en helhet. En analys som går igenom hela styrkedjans arbete och ansvar visar vem som behöver göra vad i det här läget. Det finns också lärande exempel att ta del av runt om i Skolsverige. Några av dem presenteras i tidningen Lika Värdes kommande nummer. Låt oss använda de gemensamma kunskaper och erfarenheter som finns. Vi som myndighet är ett stöd i det arbetet.

Som jag skrev i början, nu står vi här igen, där ingen av oss ville vara, i undervisning på distans. Men vi är inte i samma läge som i våras. Denna gång har vi erfarenheter av vad som fungerade och inte fungerade i våras och måste dra lärdomar av det. 

Här finns mer att läsa om SPSM:s stöd under pandemin:

Undervisning på distans
Fråga en rådgivare
Podden Lika Värde
Tidningen Lika Värde

Eva Rännars signatur

Eva Rännar

Publicerat måndag 14 december 2020