Samspel och kommunika­tion vid dövblindhet

Kommunikation med barn, unga och vuxna med dövblindhet ställer krav på omgivningens förmåga att anpassa kommunikationen till den form som är bäst lämpad för situationen.

Alla människor föds med en intention och vilja att kommunicera med sina medmänniskor oavsett språk och kommunikationsform. För personer med dövblindhet är förutsättningarna och formen för kommunikation annorlunda.

Vid dövblindhet finns olika sätt att göra sig förstådd på. Det kan vara med tal, tecken och kroppsliga signaler eller uttryck. De som har dövblindhet gör allt för att nå fram med det de vill kommunicera. Alla som möter dem behöver träna på att tolka, förstå och svara på denna ibland annorlunda form av kommunikation. För omgivningen gäller det att förmedla en uppriktig vilja att lyssna och förstå och visa att det som sägs är intressant.

Medfödd dövblindhet – ett annat sätt att kommunicera

Vid medfödd, tidig dövblindhet finns liten, ibland ingen, möjlighet att använda syn- och hörselsinnena. Då blir det nödvändigt att förlita sig på känsel, lukt och smak. Ibland finns det rester av syn- och hörselfunktion kvar, men de är ofta så begränsade att de inte räcker för att få de intryck som behövs för att förstå omvärlden. Att ha medfödd dövblindhet leder till svårigheter att utveckla en språklig kommunikation. Det är få personer med medfödd dövblindhet som utvecklar ett fullständigt tal eller teckenspråk.

Kontakten med andra personer byggs upp av känslomässiga relationer, gester och teckenspråk. Förutsättningen för att samspel och lärande av språk ska komma igång är kroppslig kontakt. Den är betydelsefull för att skapa intresse och motivation tillsammans med barn, unga eller vuxna med medfödd dövblindhet.

Kommunikationen utvecklas genom sinnesfunktionerna känsel, smak och lukt. Den kan beskrivas som grundläggande former av kommunikation som baseras på kroppsliga uttryck som barnet själv skapar ur sina egna erfarenheter. Det behövs ett nära stöd med viktiga personer i omgivningen som lär sig på vilket sätt personen uttrycker sin mening. Det nära stödet ges genom att följa och använda samma uttryck, men utvidgar och stödjer med kännbara alternativt visuella tecken eller tal.

Ge förutsättningar för kommunikation genom att

  • använda flera kommunikationssätt samtidigt – alltid anpassat till barnets eller elevens egna förmåga.
  • utforma en tillgänglig lärmiljö, pedagogiskt, fysiskt och socialt. Den ger möjlighet till utveckling och känsla av trygghet för barnet eller eleven med medfödd, tidig dövblindhet.
  • skaffa kunskap om möjligheter och rättigheter för personer med medfödd dövblindhet att göra sina röster hörd och bli lyssnad till.

Filmanalys som verktyg i det pedagogiska arbetet

Filmen beskriver nyttan med att filma för att upptäcka barnets eller elevens ibland knappt märkbara kroppsliga uttryck och se dem som ett bidrag i kommunikationen.

Filmning och filmanalys är ett viktig arbetsredskap i arbetet med personer med medfödd dövblindhet. Med fokus på omgivningens förhållningsätt och på hur personen med medfödd dövblindhet uttrycker sig, analyserar vi film tillsammans.

Filmanalys som verktyg i det pedagogiska arbetet, teckenspråk

Filmanalys som verktyg i det pedagogiska arbetet, syntolkat

Att kommunicera flera tillsammans

Dövblindhet gör att kommunikationen mellan barnet och andra hindras, vilket innebär att barnets möjlighet att spontant utveckla kommunikation riskerar att begränsas och därmed begränsas även utvecklingen av relationer till anhöriga och kamrater.

Att kommunicera med flera personer samtidigt kan också kallas för flerpartskommunikation. Vi som ser och hör gör det hela tiden, oftast helt naturligt, redan som mycket små. För personer med medfödd dövblindhet är det svårare att ingå i dessa sammanhang på lika villkor. Då finns inte samma möjlighet att delta och få kontakt på avstånd som när man ser och hör, utan kommunikationen måste ske nära eller via känseln. Flerpartskommunikation är ett sätt att göra dessa röster hörda, öka delaktigheten och bidra till samhörigheten med andra.

SPSM Flerpartskommunikation, valbar text

Filmen visar hur det går att både locka till nyfikenhet på omvärlden och göra den kommunikativt tillgänglig för ett barn med medfödd dövblindhet. Det sker genom att stödja kommunikationen och berättandet hos barnet och eleven med medfödd dövblindhet via känsel, gester och teckenspråk som görs kännbart så kallat taktilt teckenspråk.

SPSM Flerpartskommunikation teckenspråk

SPSM Flerpartskommunikation syntolkad

Förvärvad dövblindhet – form för kommunikation

Personer med senare förvärvad dövblindhet har ofta erfarenheter från den tid när de såg eller hörde och har utvecklat tal eller teckenspråk som kommunikationsform. De som talar kan ofta fortsätta att förmedla till andra vad de vill säga genom att tala. Likadant är det för dem som tecknar som sitt första språk.

Försämras syn-och hörselförmågan behöver sättet att kommunicera ändras för att personen med dövblindhet ska kunna vara delaktig i samtalet. Att uppfatta och förstå allt som sker i omgivningen är det som skiljer sig åt från tidigare innan dövblindheten inträffat. Läs mer om det i den Nordiska definitionen av dövblindhet

Det bästa sättet att stödja utvecklingen av kommunikation och språklig kompetens är att använda känseln tillsammans med personen med dövblindhet. Beröring känns och är konkret för mottagaren. Utifrån de individuella förutsättningarna kan annan förmedling läggas till, till exempel ljud, tal, gester, visuellt eller taktilt teckenspråk.

De flesta personer med förvärvad dövblindhet lär sig avläsa vad som sägs via en eller flera teckenspråkstolkar och att själva kommunicera med visuellt eller taktilt teckenspråk. Det går även att bokstavera taktilt med hjälp av handalfabetet. Då skrivs bokstäver i handen eller på någon annan del av kroppen och sätts ihop till ord. Andra vill ha information i punktskrift, i förstorad skrift eller genom talsyntes. De flesta använder sig av olika tekniska hjälpmedel för att kompensera för syn- och hörselförlusten.

Förvärvad dövblindhet – miljöns betydelse för kommunikationen

Den situation personen med förvärvad dövblindhet befinner sig i påverkar möjligheten att använda tidigare kommunikationsform. De som har utvecklat talspråk eller teckenspråk och även har kvar lite funktion av syn eller hörsel kan, när det är bra ljud och ljus i miljön, ha användning av dessa. I andra situationer där det är mörkt eller distraherande ljud, kan samma person behöva taktilt stöd för att uppfatta vad som sägs. Bra miljö handlar bland annat om tillräcklig och anpassad belysning och bra ljudmiljö med teknik för hörseln, utan störande bakgrundsljud.

Socialhaptiska signaler - ett komplement till kommunikation

Socialhaptiska signaler är kroppsliga signaler som används för att ge stöd till personer med dövblindhet. De görs på de delar av kroppen som känns neutrala, som till exempel rygg eller överarm, ofta när händerna är upptagna av annat. Signalerna kan berätta om den situation som personen är i, hur många som är där, hur de är placerade, rummets storlek och mycket mer. Socialhaptiska signaler kan också berätta om det sociala samspelet som sker mellan olika personer och deras känslomässiga reaktioner på det som sker i rummet. Socialhaptiska signaler är inte en fullgod kommunikation utan just en kompletterande form av signaler som är bunden till situation, sammanhang och orientering. Läs mer om socialhaptiska signaler på nkcdb.se

 

Publicerat torsdag 9 juni 2016 Granskat torsdag 19 september 2019