Här hittar du Specialpedagogiska skolmyndighetens mall för pedagogisk kartläggning och utredning av läs- och skrivsvårigheter, samt fördjupad information och instruktioner till varje avsnitt i utredningsmaterialet.
Specialpedagogiska skolmyndighetens material "Pedagogisk kartläggning och utredning av läs- och skrivsvårigheter" utgår från den fonologiska förklaringsmodellen. Det är främst till för att utreda avkodningssvårigheter och syftar till att identifiera vilka pedagogiska insatser på skol-, grupp- och individnivå som möter elevens behov.
I enlighet med Skolverkets rekommendationer om utredning av elevs behov av särskilt stöd, innehåller materialet en kartläggning av skolsituationen och pedagogisk bedömning. En utredning av läs- och skrivsvårigheter kan således utgöra en del av en utredning av särskilt stöd.
Materialet har en generell struktur för hur en utredning kan genomföras och utgår från ett relationellt perspektiv, samspelet mellan elev, lärare och lärandemiljö.
Utredningsmaterialet kan användas i sin helhet eller i valda delar, till exempel enbart kartläggningsdelen.
Materialet kan även ge underlag till att ställa en dyslexidiagnos. Det åligger den som utreder om man vill eller kan ta ställning till att ställa diagnosen dyslexi. SPSM rekommenderar att den som ställer diagnosen dyslexi är specialpedagog eller speciallärare, och har en fördjupad kompetens inom områdena läs- och skrivsvårigheter, dyslexi och utredningsarbete.
Rektor kan i samråd med elevhälsan ta beslut om att genomföra en pedagogisk läs- och skrivutredning. Utredningen ska ge en god bild av elevens läs- och skrivförmåga och bör genomföras i samverkan med elevhälsan. Syftet med utredningen är att identifiera vilka pedagogiska insatser på skol-, grupp- och individnivå som möter elevens behov.
Frågeställningen i en läs- och skrivutredning kan ge svar på om svårigheterna handlar om generella läs- och skrivsvårigheter eller dyslexi. Utredningen ger förutsättningar för rätt åtgärder på skol-, grupp och individnivå.
Dyslexi innebär att vissa språkliga funktioner är nedsatta som är viktiga för att kunna koda av språket med skrift. Dyslexi är ärftligt och förekommer hos cirka 5–8 procent av befolkningen.
Generella läs- och skrivsvårigheter förekommer hos cirka 20-25 procent av befolkningen och orsakas, till skillnad från dyslexi, av flera olika faktorer. Det kan handla om medicinska orsaker som hörsel- eller synnedsättning, tillfälliga eller bestående koncentrationssvårigheter, annat modersmål eller brister i undervisningen.
Dyslexi har genom åren definierats på olika sätt. Numera anser man att dyslexi beror på brister i fonologisk medvetenhet och bearbetning.
Två vanliga definitioner av dyslexi är formulerade av Høien och Lundbergs (2013) och Lyon, Shaywitz och Shaywitz (2003). Båda definitionerna betonar att dyslexi inte påverkar språket generellt utan att det handlar om att ha svårt att avkoda och att stava. De betonar också att svårigheterna är medfödda och inte beror på brister i undervisningen. Och man poängterar att svårigheterna är direkt knutna till läsning, inte till någon annan nedsättning i utvecklingen.
Det krävs ingen diagnos för att en elev i läs- och skrivsvårigheter ska få stöd i form av extra anpassningar eller särskilt stöd. Det centrala är inte om nedsättningen medför en diagnos eller inte, utan att man har svårigheter och behöver stöd i sitt lärande.
Det är inte reglerat vem som har rätt att ställa en dyslexidiagnos. Den som har tillräcklig kunskap om funktionsnedsättningen och kompetens i utredningsförfarande kan ställa diagnosen. Inom hälso- och sjukvård ställs medicinsk diagnos enligt ett klassifikationssystem. Skolan ska inte använda sjukvårdens klassifikationssystem, men skolan ska utreda, känna igen och konstatera en svårighet som till exempel dyslexi. Personer inom en och samma profession har olika kompetens för att göra läs- och skrivutredningar. Kommuner och regioner har valt olika sätt att genomföra läs- och skrivutredningar.
En kartläggning beskriver hur en elevs styrkor och svårigheter ser ut på skol-, grupp- och individnivå. På skolnivå kan det handla om hur skolan organiserar sin verksamhet och fördelar sina resurser. På gruppnivå kan det handla hur lärmiljö och undervisning är organiserade. På individnivå kan man belysa tidigare extra anpassningar och vad de har lett till. I den kartläggningen kan också elevens och vårdnadshavares uppfattning ingå.
Kartläggningen kan innehålla områden som:
Bakgrundsbeskrivningen kan till exempel ta upp:
Självklart är det nödvändigt att ta del av elevens perspektiv. Målet med samtalet är att ta del av elevens erfarenheter, tankar och åsikter. Ofta har eleven själv också konkreta förslag på hur lärmiljön kan utvecklas.
Lärare och andra vuxna samtalar i många olika sammanhang med elever, men det finns utmaningar och möjligheter i just ett utforskande samtal. Vissa elever uppskattar lugnet och strukturen i ett avgränsat samtal. Andra samtalar hellre spontant i anslutning till en aktivitet. Det finns elever som utan problem kan svara på frågor och berätta om sånt de varit med om, medan andra är mer avvaktande och fåordiga. Man får försöka hitta det sätt som passar den enskilda eleven bäst. I samtal med elever med kommunikativ eller kognitiv funktionsnedsättning krävs det att man är extra lyhörd. Ibland behövs det särskilda strategier som underlättar för eleverna att berätta om sina erfarenheter.
Råd för ett utforskande samtal:
Tänk på att:
I Specialpedagogiska skolmyndighetens rapport Delaktighet – ett arbetssätt i skolan, finns mer information om utforskande samtal och observationer.
I filmen får vi möta Wille, Lina och Mod, som har dyslexi. De berättar hur det är för dem att gå i skolan och vad de tycker är viktigt för lärare att veta, för att kunna ge elever rätt stöd. De beskriver också hur de använder sig av bland annat digitala verktyg som stöd i lärandet. Filmen är undertextad, klicka på CC i den svarta listen. Speltid 17 minuter.
I filmen får vi möta Wille, Lina och Mod, som har dyslexi. De berättar hur det är för dem att gå i skolan och vad de tycker är viktigt för lärare att veta, för att kunna ge elever rätt stöd. De beskriver också hur de använder sig av bland annat digitala verktyg som stöd i lärandet. Filmen är undertextad, klicka på CC i den svarta listen. Speltid 17 minuter.
I en pedagogisk utredning kartlägger och observerar man elevens förutsättningar för lärande på skol-, grupp och individnivå och hur det hänger samman med verksamhetens pedagogiska, sociala och fysiska miljöer.
Områden att kartlägga kan till exempel vara:
Individuella tester är av stor betydelse för att få fördjupad information om enskilda elevers styrkor och svagheter. De individuella testerna har andra syften än screeningen och saknar därför ibland normer för jämförelse av resultaten. Med individuella tester kan man undersöka hur eleven arbetar med enskilda uppgifter. Testet kan också ge information om vilket stöd eleven är i behov av. För att testsituationen ska vara tillförlitlig ska instruktionerna i manualen följas utan avvikelser.
I en läs- och skrivutredning används ofta både normerade och kvalitativa (icke-normerade) tester. Screeningtesterna bör vara standardiserade och normerade för att vara ett bra underlag för analys och uppföljning.
Ett standardiserat test har hög validitet och reliabilitet och är normerat. Ett tests tillförlitlighet mäts i validitet och reliabilitet. Validitet är ett mått på hur väl testet mäter det som ska mätas. Reliabilitet beskriver hur tillförlitligt och noggrant en mätning genomförs. När reliabiliteten är hög är andelen slumpmässiga mätfel låg och resultatet blir detsamma vid upprepade mätningar.
Ett normerat test är inte alltid standardiserat. Att ett test är normerat innebär inte att det är ett mått på kvalitet eller på att testet mäter det säger sig att mäta på ett tillförlitligt sätt. Det är endast ett sätt att tolka ett testresultat för en elev i förhållande till hur andra svarat på samma test. Att göra en normering innebär att en grupp genomför ett test och utifrån resultatet beräknas medelvärde och standardavvikelser (spridningen) för gruppen. Dessa mått används sedan för att jämföra individuella resultat med normgruppens.
Normerade, standardiserade tester bedöms vanligtvis efter stanineskalan och percentilskalan. Stanine bedöms efter en niogradig skala där stanine 1 är det lägsta värdet och stanine 9 det högsta. Resultatet stanine 4–6 motsvarar medelvärde för åldern eller årskursen. Percentil bedöms enligt en 100-gradig skala. Om en elev har percentil 15 innebär det att 15 procent av eleverna inom en viss årskurs eller ålder får lägre resultat än eleven, medan 85 procent av eleverna får ett högre resultat.
I den sammanfattande bedömningen görs en analys av hur skolan kan utforma och anpassa lärmiljöerna inom verksamheten, undervisningens innehåll samt förslag till metoder för att skapa förutsättningar för den enskilda eleven. En utredning kan visa att en elev är i behov av särskilt stöd men också att det finns förutsättningar för att skapa en bättre lärmiljö utan att upprätta ett åtgärdsprogram.
Den sammanfattande bedömningen kan innehålla:
De pedagogiska åtgärderna på skol-, grupp- och individnivå ska utgå ifrån utredningens resultat och analys. Åtgärderna ska följas upp och utvärderas.
När eleven är delaktig i att utforma åtgärderna ökar förutsättningarna för att stödet ska få effekt. Delaktighet handlar om elevens rätt att uttrycka sin mening, bli lyssnad på och till inflytande.
I utarbetandet av åtgärdsförslagen är fördelningen mellan kompensation och träning en viktig del att förhålla sig till utifrån ålder och årskurs.
Utredningens resultat förankras hos skolans elevhälsa. Elevhälsan planerar hur utredningens förslag på pedagogiska åtgärder ska genomföras och följas upp i samråd med eleven. Resultatet av utredningen delas med eleven och vårdnadshavare.
Publicerat 2023-10-02